TV-medierna får större delen av sin reklambudget från de internationella läkemedelsföretagen - detta skapar ett oemotståndligt inflytande att rapportera om alla påhittade studier som stöder deras vacciner och andra så kallade behandlingar.[14] Enbart under 2020 spenderade läkemedelsindustrin 6,56 miljarder dollar på sådan reklam.[13,14] TV-reklamen för läkemedel uppgick till 4,58 miljarder, vilket är otroligt mycket, nämligen 75% av deras budget. Det köper mycket inflytande och kontroll över medierna. Världsberömda experter inom alla områden av infektionssjukdomar utesluts från medieexponering och från sociala medier om de på något sätt skulle avvika från de påhittade lögner och förvrängningar som tillverkarna av dessa vacciner har kokat ihop. Dessutom spenderar dessa läkemedelsföretag tiotals miljoner på reklam i sociala medier, där Pfizer leder med $55 miljoner år 2020[14].

Dessa angrepp på yttrandefriheten är skrämmande nog, men ännu värre är den praktiskt taget universella kontroll som sjukhusadministratörer har utövat över detaljerna i den medicinska vården på sjukhusen. Dessa hyrlingar instruerar nu läkare om vilka behandlingsprotokoll de ska följa och vilka behandlingar de inte ska använda, oavsett hur skadliga de "godkända" behandlingarna är eller hur fördelaktiga de "icke godkända" behandlingarna är[33,57].

Aldrig i den amerikanska medicinens historia har sjukhusadministratörer dikterat för sina läkare hur de ska praktisera medicin och vilka mediciner de får använda. CDC har ingen befogenhet att diktera sjukhusen eller läkarna vad gäller medicinska behandlingar. Ändå följde de flesta läkare utan minsta motstånd.

Den federala vårdlagen uppmuntrade denna mänskliga katastrof genom att erbjuda alla amerikanska sjukhus upp till 39 000 dollar för varje intensivvårdspatient som de satte på respiratorer, trots att det tidigt var uppenbart att respiratorerna var en viktig dödsorsak bland dessa intet ont anande, tillitsfulla patienter. Dessutom fick sjukhusen 12 000 dollar för varje patient som lades in på intensivvårdsavdelningen - vilket enligt min och andras uppfattning förklarar varför alla federala medicinska byråkratier (CDC, FDA, NIAID, NIH etc.) gjorde allt i sin makt för att förhindra livräddande tidiga behandlingar. 46 Att låta patienterna försämras så mycket att de behövde läggas in på sjukhus innebar stora pengar för alla sjukhus. Ett växande antal sjukhus riskerar att gå i konkurs och många har stängt sina dörrar, redan före denna "pandemi". 50] De flesta av dessa sjukhus ägs nu av nationella eller internationella företag, däribland undervisningssjukhus. 10]

Det är också intressant att notera att i och med denna "pandemi" har vi sett en ökning av antalet sjukhuskoncerner som köper upp ett antal av dessa finansiellt utsatta sjukhus.[1,54] Det har noterats att miljarder i federalt Covid-stöd används av dessa sjukhusjättar för att förvärva dessa finansiellt utsatta sjukhus, vilket ytterligare ökar företagsmedicinens makt över läkares oberoende. Läkare som uteslutits från sina sjukhus har svårt att hitta andra sjukhus att ansluta sig till, eftersom även de kan ägas av samma företagsjätte. Som ett resultat av detta omfattar vaccineringsmandaten ett mycket större antal sjukhusanställda. Mayo Clinic avskedade till exempel 700 anställda för att de utövade sin rätt att vägra ett farligt, i huvudsak obeprövat experimentellt vaccin. 51,57 Mayo Clinic gjorde detta trots att många av dessa anställda arbetade under den värsta epidemin och avskedas när Omicron-varianten är den dominerande stammen av viruset, har patogenicitet som en vanlig förkylning för de flesta och vaccinerna är ineffektiva när det gäller att förebygga infektionen.

Dessutom har det visat sig att en vaccinerad asymtomatisk person har en lika hög nasofaryngeal titer av viruset som en infekterad ovaccinerad person. Om syftet med vaccinationsmandatet är att förhindra virusspridning bland sjukhuspersonal och patienter är det de vaccinerade som utgör den största risken för överföring, inte de ovaccinerade. Skillnaden är att en sjuk ovaccinerad person inte skulle gå till jobbet, den asymtomatiska vaccinerade smittspridaren gör det.

Vad vi vet är att stora medicinska centra, som Mayo Clinic, får tiotals miljoner dollar i NIH-bidrag varje år, liksom pengar från läkemedelstillverkarna av dessa experimentella "vacciner". Enligt min åsikt är detta det verkliga skälet till denna politik. Om detta kunde bevisas i en domstol bör de administratörer som utfärdar dessa mandat åtalas till lagens fulla omfattning och stämmas av alla skadelidande parter.

Problemet med sjukhusens konkurser har blivit alltmer akut på grund av sjukhusens vaccinationsföreskrifter och det stora antal sjukhusanställda, särskilt sjuksköterskor, som vägrar att tvångsvaccinera sig.[17,51] Allt detta saknar motstycke i den medicinska vårdens historia. Läkare inom sjukhusen är ansvariga för behandlingen av sina enskilda patienter och arbetar direkt med dessa patienter och deras familjer för att inleda dessa behandlingar. Utomstående organisationer, såsom CDC, har ingen befogenhet att ingripa i dessa behandlingar och att göra det utsätter patienterna för allvarliga fel av en organisation som aldrig har behandlat en enda COVID-19-patient.

När pandemin startade beordrades sjukhusen av CDC att följa ett behandlingsprotokoll som ledde till att hundratusentals patienter dog, varav de flesta skulle ha tillfrisknat om de hade fått rätt behandling.[43,44] Majoriteten av dessa dödsfall hade kunnat förhindras om läkarna hade tillåtits att använda tidig behandling med produkter som Ivermectin, hydroxiklorokin och ett antal andra säkra läkemedel och naturliga föreningar. Det har uppskattats, baserat på resultat från läkare som behandlar flest covid-patienter med framgång, att av de 800 000 personer som enligt uppgift dog av Covid hade 640 000 inte bara kunnat räddas, utan i många fall kunnat återgå till sitt hälsotillstånd före infektionen om obligatorisk tidig behandling med dessa beprövade metoder hade använts. Denna försummelse av tidig behandling är ett massmord. Det innebär att 160 000 faktiskt skulle ha dött, vilket är betydligt färre än det antal som dog på grund av byråkratier, medicinska föreningar och medicinska nämnder som vägrade att försvara sina patienter. Enligt studier av tidig behandling av tusentals patienter av modiga, omtänksamma läkare hade sjuttiofem till åttio procent av dödsfallen kunnat förhindras[43,44].